Ett flöde av frid

Ur boken Prasanthi Vahini

 

 

Om ni överlåter allt till Gud finns det varken utrymme för oro, sorg eller ens glädje. Om ni på det sättet frigör er från alla bindningar, kan er inre frid aldrig rubbas. Jag, min, mina, mitt eget, din, era... när dessa tankar griper tag i sinnet blir friden störd. För att kunna känna att man helhjärtat överlämnar allt till Honom är kärleken oumbärlig – kärlek kombinerad med självförtroende. Det är det som är hängivenhet. Låt hängivenheten växa för varje dag och låt den fylla er med glädje. Ni måste dessutom vara övertygade om att alla är lika, och att vi alla i grunden är ett. Ett andligt liv består inte av meningslöst prat, nej, det är ett liv som levs i Atman; det är en upplevelse av ren sällhet – ett annat ord för ett liv i fullkomlighet.

För att kunna leva ett liv i frid måste ni hålla era löften och aldrig glömma bort dem, ni måste vara artiga och väluppfostrade och opartiska i alla era förehavanden. Ni måste vara djupt försjunkna i hängivenhetens ocean och lika orubbliga som Himalayas berg. Avlägsna begärens och vredens, avundens och själviskhetens törnen från ert hjärtas trädgård. De är den fördärvliga följden av att tänka i termer av "jag" och "mitt". Dra upp dem med rötterna så fort de visar sig. Med en sådan disciplin når människan frid.

Det viktigaste är att ni aldrig tvivlar på att ni är den allomfattande, odödliga Atman. Då blir alla andliga övningar lätta. Håller ni däremot fast vid föreställningen om att ni är kroppen, sinnena, eller bara den individuella själen, blir varje andlig övning som en angripen omogen frukt – den kommer aldrig att växa och mogna, och inte ens efter flera liv kommer ni att få smaka fridens ljuva sötma. För att kunna erfara att ni är friden förkroppsligad måste ni först ha full tillit till att det är så. Släpp föreställningen att ni är kroppen och sinnena. Gör ni det kommer det även att leda till att egots bindningar försvinner och ni får herravälde över sinnet och uppnår frid.

Frid kan också beskrivas som sann kärlek till Gud, till den högsta sanningen och till sann dharma. Därför kan man erfara det gudomliga genom frid. Låt därför Gud vara ditt enda mål, håll fast vid din önskan att erfara det gudomliga redan i det här livet. Låt er aldrig påverkas av begär och girighet, glädje och smärta, beröm och förebråelser, eller andra sådana motsatser. En sådan själsstyrka är tillräcklig för att ni ska uppnå självförverkligande.

Inrikta er på att meningen med det mänskliga livet är att genom tillbedjan nå Gud. Alla erfarenheter, all kunskap och alla handlingar har detta som sitt mål. Allt man äter och allt man hör måste tillägnas Gud. Hans namn är som ett berg av socker. Gå mot det berget med trosvisshet, och känn smaken av det var ni än är och ni kommer att uppleva sällhet. Den främste hängivne är den som alltid är försjunken i denna sällhet. En del hängivna bor intill berget och njuter under en tid av den sällhet som den ständiga hågkomsten av Gud ger, medan de andra gånger upplever det världsliga. Sådana hängivna befinner sig på en medelnivå. Av de övriga ägnar några en fjärdedel av sin tid åt Gud och de resterande tre fjärdedelarna åt världen. Dessa utgör den lägre nivån av hängivna. Slutligen finns det andra som söker skydd vid foten av berget (Guds namn) när olyckan drabbar dem men lämnar det långt bakom sig så fort krisen är över. Av dessa fyra olika nivåer är den främste hängivne den som orubbligt håller sig till vägen och därför åtnjuter sällhet genom hela livet. För att kunna hålla sig kvar på den vägen är friden den bästa följeslagaren. Med fridens hjälp kan ni göra ert liv heligt och uppfylla dess syfte.

Men här måste ett viktigt påpekande göras. När kroppen har feber eller när sinnet oroas på annat sätt kan ni inte känna smaken av det ni äter. Likadant är det med Guds namn – om det upprepas när hjärtat är grumlat av tröghetens kvalitet (tamoguna), eller när sinnet är förvirrat på något annat sätt, känner ni inte sötman i namnet.

Så länge sockret är kvar på tungan känner man dess sötma – så länge hjärtat är fyllt av hängivenhet, frid och kärlek upplever människan sällhet.

Låter ni däremot de dåliga egenskaperna begär, vrede och avund gro i era hjärtan kommer i stället rädsla, ångest och lättja att bli er skörd. Ni har väl alla sett hur en trana smyger sig fram eller står orörlig när den ska fånga en fisk. Hur ska den få tag i fisken om den plötsligt rusar framåt eller springer hit och dit? På samma sätt är det med Gud – Hans sanning, rättfärdighet, frid och kärlek kan inte uppnås när hjärtat härjas av begär, vrede, girighet, egoism och avund.

Ni kommer att få uppleva den sällhet som övergår allt om ni ständigt kommer ihåg Guds man och därigenom uppnår frid. Det är den enda andliga övning ni behöver göra. Genom detta kan den lägre naturens dåliga egenskaper också övervinnas. Kom ihåg att människans mål är att nå Gud. Rikta all er uppmärksamhet mot detta mål och vaka över ert sinne som lätt låter sig distraheras. Det är den djupaste meningen i alla heliga skrifter. Om ni håller fast vid denna övning praktiserar ni det som alla heliga skrifter uppmanar till.

Se på det här exemplet: Kauravabröderna åtnjöt de goda återverkningarna av sina ädla gärningar i tidigare liv, men hängav sig samtidigt åt onda handlingar i sitt nuvarande. Pandavabröderna å andra sidan ägnade sig åt goda gärningar medan de led konsekvenserna av det onda de gjort i tidigare liv. Detta är skillnaden mellan vishet och dåraktighet. När ni känner er överväldigade av svårigheter ska ni komma ihåg att de är konsekvenserna av era egna tidigare handlingar – lägg inte skulden på Gud och börja klaga på honom. Bry er inte om problemen – se dem inte ens som problem, utan tjäna andra och gör gott. Fortsätt att förlita er på Guds namn och ha det som ett stöd; det är de klokas kännetecken, det är att agera som en äkta Pandava. För att stärka en sådan hållning är det till stor hjälp att ha frid. Uppfyllda av lycka över era goda gärningar, får ni ändå inte lockas att handla orätt. Försök i stället att handla än mer gott. Då kan ni göra era liv ännu heligare och renare och uppleva den gudomliga närvaron. En sådan strävan är ett kännetecken på en högt utvecklad karaktär. Hemligheten med ett framgångsrikt liv och tillika varje människas plikt, är att med hjälp av en sådan karaktär, bli förankrad i frid och uppnå befrielse.

– Sathya Sai Baba

Prasanthi Vahini, s. 30-35

 

 

Fira Kristus födelse
på ett riktigt sätt

 

I sitt föredrag på juldagen 1972 sade Baba:

"De stora personligheterna lever sina liv för att skapa välfärd och välstånd och fred i världen för mänskligheten och för att visa individens befrielse från bindningar till sinnenas lidelser och begär. Detta illustreras genom de ovanliga fenomen som uppträder vid tiden för deras ankomst. Man tror att det fanns sådana tecken när Kristus föddes.

Rikets härskare hade beordrat en folkräkning och var och en måste bli räknad i sin egen by. Maria och hennes man vandrade längs vägen som ledde till hans födelseby. Maria väntade barn och värkarna började när de var halvvägs. De kände ingen i den lilla byn, som de gick förbi, varför de sökte skydd i en ladugård. Det var midnatt och Josef gjorde i ordning en plats mellan två kor och gick sedan ut för att leta reda på en kvinna som kunde hjälpa till. Men snart hörde han barnets skrik.

En väldig aura av ljus lyste upp himlen över byn när Kristus föddes. Detta betydde att han, som skulle besegra ondskans och okunnighetens mörker hade fötts och att han skulle sprida kärlekens ljus i människornas hjärtan och i mänsklighetens rådsförsamlingar. Ljustecken eller andra tecken på den era som har grytt är naturliga när gudomliga inkarnationer äger rum på jorden.

När ni idag firar Kristus födelse så bestäm er för att leva ett liv i kärleksfullt tjänande av de svaga, hjälplösa och olyckliga. Utveckla fördragsamhet, tålamod, barmhärtighet och storsinthet. Ta till ert hjärta de ideal som han har ställt upp och tillämpa dem i ert dagliga liv. De sätt som julen firas på visar hur långt bort människorna har kommit från dessa ideal, hur mycket vanära som de öser över hans namn. Midnattstimmen helgas; det ordnas med belysning, julgranen sätts upp och sedan tillbringas natten med att dricka och dansa. Det är en dag av helig glädje men glädjen har kommit ner på en nivå, där berusningens skadliga upphetsning gäller. Man borde dansa i gudomlig lycksalighet; i stället hänger man sig åt sensuell dans som en fördärvlig ersättning. Gör era hjärtan rena, era handlingar heliga och era känslor välgörande för alla. Det är det bästa sättet att fira Kristus födelse."

– Sathya Sai Baba

Vision of the Divine, Fanibunda, s. 48

 

 

 

Vad är frihet?

(Forts från föregående nummer)

 

Ägna er åt vilken verksamhet som helst, men betrakta alltid Självet eller Atman som er sanna natur. Om ni gör det, kommer ni med säkerhet att åtnjuta verklig frihet. Det finns inte två sorters frihet, individuell och andlig. Endast Andlighet (Adhyatmikam) är frihet (Svaatantryam). Frihet ensamt är andlighet. Det är inte möjligt för dessa två att existera separat. Det är bara en enhet, som har antagit skilda namn och former. Precis som samma mjölk antar olika namn och former som yoghurt, kärnmjölk, grädde, smör etc. På samma sätt är Saalokyam, Saamipyam, Saaroopyam och Saayujyam olika namn på samma andliga upplevelse. Men dessa fyra är framsteg i Gudsförverkligandets process. Saalokyam betyder att alltid tänka på Gud och att leva i den andliga världen eller Guds värld, så att säga i motsats till den materiella världen. Saamipyam betecknar närmande till Svami eller Gud. Saaroopyam betyder att bli en som Svami. Saayuyam är det sista stadiet i att bli Svami själv, dvs ett fullkomligt uppgående utan något spår av dualitet.

Om någon i denna fenomenvärld säger att han har frihet, kan vi endast kalla det galenskapens frihet (verri Svaatantryam). Det kan också kallas egots frihet (Ahamkaara Swaatantryam) och passionernas eller bindningarnas frihet (Abhimaana Swaatantryam). Det är dumhet av er om ni tror att ni har frihet att gräla på och slå er fru och era barn. Om ni vill öka er frihet genom att undertrycka andras frihet, är det bara ren själviskhet. Sann frihet ligger i att inte inkräkta på andras frihet. Man kan inte finna en sådan frihet i den här världen. Vad man finner i den här världen är en hierarki av kontroller, den som är på en högre nivå kontrollerar den på en lägre. Detta resulterar i avsaknad av frihet för alla utom kanske för den person, som är allra överst i hierarkin. Men strängt taget kan inte ens den enda person som står på det högsta trappsteget i hierarkin sägas ha frihet, för frågan om frihet uppstår inte om allt är ett. Det vi kallar individuell frihet och grundläggande rättigheter tjänar kanske syftet att göra det möjligt för oss att utföra våra världsliga uppgifter, men i absolut mening finns det ingen sann frihet i detta.

Av ovanstående diskussion kommer vi till slutsatsen, att det inte finns någon frihet för människan, och att det inte kan bli någon frihet för människan, ur vilken synpunkt vi än betraktar saken. I själva verket vet inte människan vad sann frihet innebär. Den som har frihet föds inte till denna värld. Den som kommer till världen med en kropp, kan inte få frihet. Jayamma gav er exemplet med ett djur som är bundet vid en pinne eller stolpe med ett rep som är 3 meter långt, för att åskådliggöra att djuret har en begränsad frihet inom en diameter på 3 meter. Men hur kan man tala om frihet, när djuret är bundet med ett rep i stolpen i ena änden och runt halsen i andra änden, och när det inte kan gå längre än 3 meter? Ingenting som är bundet av någon som helst begränsning kan eller bör sägas ha frihet. Det visar bara, att vi har för vana att använda ord utan att känna till deras rätta betydelse.

Om ni förstår den verkliga betydelsen av "hjärtat", inser ni att hjärtat är bortom alla begränsningar. Samma hjärta som finns inom dig, finns också inom alla andra. Det innefattar också dem som du hatar eller som hatar dig. Ni kanske tvivlar på att alla har samma hjärta. Om det var så varför skulle då deras tankar, beteenden och handlingar vara olika? Studenter! Kom ihåg att alla dessa skillnader är skapade av sinnet. De har ingenting med hjärtat att göra. Det är inte det fysiska hjärtat utan det andliga hjärtat, som är allestädes närvarande. Det har ingen form, men det utgör grunden för alla former, precis som socker är den gemensamma basen för alla slags leksaksdjur av socker som alla barn tycker om.

Alla olikheter ni finner i världen är endast en återspegling av sinnet. Vare sig ni älskar någon eller hatar någon eller förlöjligar någon, är allt bara era återspeglingar. Om ni upphör med dessa sinnets "reaktioner, upprepanden och återspeglingar", som uppträder i denna fenomenvärld, och får fatt i hjärtat som kallas verkligheten, så skulle alla dessa skillnader i tankar, känslor, handlingar etc. försvinna. Gud har inte tankar och känslor av något slag. Men Han uppenbarar sig för att svara på lämpligt sätt alltefter de hängivnas tankar, känslor, beteenden och handlingar, såsom tillbedjan, böner etc. Han tar inte parti för eller emot något. Inte heller är Han arg på någon eller nöjd med några andra. Han har inte ett lynne som skiftar från gång till annan beträffande samma person eller olika personer, som många av er föreställer er. Som ett resultat av att de antar en kropp, tycks förstås avatarerna också ha sådana reaktioner, upprepanden och återspeglingar, men det är bara för att statuera ett exempel för andra och hjälpa dem att förändra sig, så att de kan göra de framsteg som behövs i sin andliga resa. Gud skiljer inte eller gör åtskillnad mellan "hög" kast eller "låg" kast, mellan ung och gammal, mellan män och kvinnor, mellan folk från ett land och ett annat etc. Allt detta är bara världsliga skillnader som tillhör fenomenvärlden, men som inte har någonting med gudomlighet att göra. Det är tecken på trångsynthet att tänka att Rama var född i en Kshatriya-familj, Krishna i en Yadava- eller boskapsherdefamilj eller Sai Baba i en Raju-Kshatriya-familj och så vidare.

Gud kommer aldrig att göra sådana skillnader. Om man rätt förstår hur Atmans gudomliga princip är beskaffad, finns det inget utrymme för sådana små trångsynta skillnader och diskrimineringar.

Eftersom ni lever i detta väldiga universum, måste ni utveckla fördragsamma tankar och känslor för att förstå den oändliga Atmans natur. Andlighet ska man inte närma sig från en trångsynt ståndpunkt. Att hålla andakt, sjunga lovsånger, meditera och liknande anser många vara tecken på andlighet, men allt detta är bara för att avleda sinnet och tjänar endast till att ge mental tillfredsställelse åt utövarna. Ni prisar Gud och säger: "Herre, du är min moder, min fader, min vän", och så vidare. Men varför all denna rappakalja eller detta struntprat? Varför inte helt enkelt säga: "Du är jag. Jag är du", och låta det vara bra med det. I detta sammanhang är det inte korrekt att säga: "Du och jag är ett", därför att du och jag är vi och aldrig ett. Det är bättre att säga: "Vi och vi är ett", därför att Jag är i dig och du är i Mig. Därför blir vi ett när vi förenas. Men i uttalandet: "Vi och vi är ett", finns det dualitet, för "vi" består av den fysiska kroppen och Atmans gudomliga princip. Om ni förstår hur dessa två aspekter i er personlighet är beskaffade, tänker ni er inte släktskap som mor, far, vän, etc, mellan er och Gud. Ni är båda ett, fastän ni förefaller vara två. Här är en konkret illustration på detta. Mikrofonen framför mig ser ut att vara två men fungerar som bara en när den förstärker min röst, så att den kan höras av alla. På liknande sätt bör ni visualisera och förstå kroppens och Atmans enhet. Detta är den enda andliga övning ni borde utföra.

Studenter! Andlighet betyder att uppgå i Gud. Ni är inte skilda från Gud. Ni är Gud, Gud är i er. Om ni är fast förankrade i denna tro, behöver ni inte göra några andra andliga övningar. Somliga upprepar förstås som papegojor: "Jag och du är ett", men de lever inte upp till det. Här kommer en liten historia för att illustrera detta. En guru gav mantrat "Shivo-ham" till en av sina elever och berättade för honom, att mantrat betyder "Jag är Shiva". När eleven var i färd med att upprepa: "Shivo-ham, Shivo-ham", kom en vän till honom och frågade honom vad mantrat betydde. När han hade fått veta betydelsen, frågade vännen honom: "Om du är Shiva, hur är då Parvati släkt med dig?" Det omedelbara svaret från eleven var: "Gud förlåte mig för förolämpningen. Gudinnan Parvati är mig vida överlägsen och förtjänar min beundran och tillbedjan". Noteras bör att om eleven haft sann tilltro och förvissning beträffande mantrat "Shivoham", som innebär att det bara finns en Gud, som synes ha antagit alla namn och former på gudar och gudinnor, såväl som på alla varelser i hela universum, då skulle det korrekta svaret på vännens fråga ha varit: "Jag är Parvati också." Istället svarade han felaktigt beroende på hans tro på den traditionella man-hustru relationen, att Parvati var Shivas maka. Därför kommer den här sortens svårigheter att uppstå, om ni tänker er Gud i form av sådana världsliga, fysiska förhållanden som mor, far etc. Istället bör ni ha orubblig tro på Gudomlighetens enhet och försäkra: Jag är du, du är jag; vi är inte två, utan ett. Detta är den sanna friheten nedärvd hos er.

I detta sammanhang måste ni förstå den rätta betydelsen av termerna svadharma och paradharma, som används i Gita. Betydelsen av svadharma är atma-dharma och inte den dharma eller plikt, som är förenad med de olika kasterna, såsom brahmana dharma, kshatriya dharma och så vidare. På samma sätt betyder paradharma deha dharma – dharma som rör kroppen. Det är i denna betydelse som ni ska förstå vad Gita deklarerar: "Paradharmo bhayavahah", vilket i själva verket betyder att om ni följer den fysiska kroppens dharma, kommer fruktan att vara er lott i livet. Å andra sidan, om ni följer atma-dharma, kommer ingen fruktan att finnas för er. Om ni sålunda förstår den verkliga betydelsen av verserna och orden i Gita, och om ni formar era liv därefter, kommer ni inte att behöva vara rädda för förtal, löje, sorg eller lidande.

Studenter! Ni må tro mig eller ej när jag säger: "Jag vet inte vad sorg är, vad oro är eller vad som menas med svårigheter. Somliga kanske prisar mig och tillber mig. Andra kanske kritiserar och smädar mig. Det är deras vilja och nöje i båda fallen, mig stör det inte alls. Min attityd gentemot andra som smädar mig är: om de smädar mig eller skäller på mig högt, säger jag: "Borta med vinden." Om de smädar mig tyst för sig själva, säger jag att det skadar bara dem själva, för det når inte mig. I vilket fall som helst, varför skulle jag oroa mig överhuvudtaget?

Därför, om ni är förankrade i sanningen, blir ni aldrig påverkade av beröm eller klander, av glädje eller sorg. Människor kommer till mig och klagar över dödsfall i deras familj eller något lidande eller smärta etc. Jag svarar dem med att säga: "Chaala santosham", som betyder mycket lycklig. Ni bör lägga märke till att denna typ av lycka förblir densamma under alla omständigheter, därför att den är baserad på atmatatva det vill säga: allt är Atma. Men ibland låtsas jag bli arg på studenter på grund av deras felaktiga uppträdande. Men det är bara yttre ilska, den kommer inte inifrån. Jag kanske inte talar till somliga på månader. Det är medicin för att bota dem från det dåliga uppförandets sjuka och för att rätta dem. Vilken rätt har någon att fråga, varför Svami inte talar till honom?

Ett litet exempel på detta. Fyra patienter kom till en läkare. Alla har kommit med samma klagomål över magont. Läkaren undersöker dem den ene efter den andre. Han skickar iväg en av dem med rådet att ta en varmvattenbehandling. Till den andre patienten ger han en blandning av sulfa och bikarbonat och säger till honom att han kommer att bli fri från sitt magonda, som beror på gasbesvär. Åt den tredje personen ger han några tabletter, men han vill att den fjärde ska genomgå en kirurgisk operation, för hans magonda beror på blindtarmsinflammation. På liknande sätt ger jag olika behandlingar till olika personer, beroende på deras behov och för deras eget bästa. Jag tittar inte alls på somliga människor. Jag talar inte till somliga. Jag undviker eller passerar förbi somliga, fast de försöker dra till sig min uppmärksamhet. Allt detta är mina ordinationer för deras respektive sjukdomar. Varför ger jag sådana mediciner eller behandlingar? Jag har principer. Mitt ord är mycket dyrbart. Även om ni inte sätter värde på mitt ord, fäster jag stor vikt och betydelse vid mitt ord. Om det är någon som inte fäster avseende vid mitt ord, vill jag inte spilla mina ord på att tala till honom, så för att behålla värdet av mina ord, slutar jag tala till sådana människor. Istället för att klaga på att Svami inte talar till mig, varför förebrår ni inte er själva, att ni inte handlar efter Svamis instruktioner? Det är inte en "enkelriktad trafik". Det handlar om att ge och ta. Om ni tyst lyder Svamis föreskrifter, överöses ni automatiskt av hans nåd. Ni behöver inte be speciellt om hans nåd. Först och främst, fäst avseende vid era egna ord. Kom ihåg vad den vise sa: "Sanning är ett ords liv, en bataljon tappra soldater är ett forts liv, ärbarhet är en kvinnas liv och underskriften är en skuldsedels eller borgens liv."

Inte alla kan förstå gudomlighetens natur. Gud är aldrig upprymd eller deprimerad. Även om hela världen klandrar och smädar mig, blir jag inte deprimerad. Även om hela världen prisar mig, blir jag inte upprymd. Det är därför att jag är fast förankrad i sanningen. Det finns inget utrymme för någon oro eller ängslan, om ni är fast förankrade i hjärtat eller Atman eller sanningen – vilka alla betyder samma sak. Försök förstå Svamis gudomlighet, som är den oföränderliga hjälpen för allt som förändras och rättfärdiga och motivera sålunda er vistelse här under denna sommarkurs.

– Sathya Sai Baba

kap. 13, Summer Showers in Brindavan 1990