Ett flöde av frid

Ur boken Prasanthi Vahini

 

Man kan aldrig uppnå vare sig frid eller den hängivenhet som leder till frid genom någon annan, utan var och en måste själv skapa och utveckla den. Men man måste även erhålla Herrens nåd, som är själva grunden. I Upanishaderna står det: "Den Han utväljer får ta emot den". Här frågar sig kanske den sökande lärjungen: "Varför är det då nödvändigt med andliga övningar?" Tänker man med hängivenhet på Herren kan man övervinna alla former av karma, som man samlat på sig i detta eller tidigare liv. Tack vare Hans nåd kan man erfara till och med en sådan sällhet som annars förefaller ouppnåelig. Men ni ska aldrig betvivla meningsfullheten i de andliga övningarna. Ni kan vara övertygade om att de inte är ofruktbara för någon enda människa. Genom orubblig hängivenhet vinner man Herrens nåd. Ett exempel på detta är Gajendra.*

Alla föds vi till olika uppgifter, men vi lever alla av samma näring, nämligen frid, för utan frid finns det ingen sällhet. Friden förskönar varje handling. Den får det hårdaste hjärta att mjukna, den för människan till Herrens fötter och belönar henne med en uppenbarelse av Gud. Friden gör ingen åtskillnad mellan människor; den är tvärtom en kraft som skapar jämlikhet. Den är kärlekens nektar i livets underbara blomma. Den är yogins och den andliga lärjungens främsta behov. Har de väl uppnått frid kan de förverkliga det Högsta – om inte i dag så i morgon. Friden ger dem den styrka som krävs för att uthärda alla prövningar de möter på vägen. Endast genom friden kan hängivenheten växa och den högsta visdomen slå rot. Det är bara genom den visdom som föds ur frid, som det går att leva ett fullkomligt liv, ett liv utan död. När man frågar: "Vem är jag?", öppnas vägen till förverkligandet. Människan måste vänta tålmodigt och stilla och sätta sin tilltro till Herrens nåd och visdom. En sådan sökare kommer alltid att vara innerlig och ödmjuk. Människan blir fri från rädsla och fylls av frid också genom att inse att Herren är allestädes och synligt närvarande.

För att vinna frid måste vreden, som är fridens oförsonliga fiende, kuvas. Vrede är en produkt av det svårbemästrade sinnet. Den förslavar människan och omtöcknar hennes förmåga till insikt. Men en klar förståelse kommer lätt när man är fylld av stark och djup hängivenhet. Den hängivenhet som innefattar både frid och hängivenhet är den bästa vägen för att uppnå evig, oföränderlig sällhet. Bli budbärare av den frid som varken har början eller slut. Var ett fridens ljus för mänskligheten. Lev ett fulländat liv, alltid nöjda, glada och lyckliga.

Förr i tiden uppnådde andliga lärjungar och hängivna sitt mål uteslutande genom frid. Friden gav Ramdas, Tukaram, Kabir, Thyagaraja, Nandana med flera den styrka de behövde för att uthärda allt förtal, all tortyr och allt lidande som de utsattes för. Genom att låta sig inspireras av dessa förebilder kan dagens andliga sökare befrias från vrede, förtvivlan och tvivel. Han tjänar mer på att begrunda dessa mäns vedermödor och framgångar, än genom att tänka på Herrens makt och gärningar. Det hjälper honom att på egen hand pröva de metoder som de utvecklade. Människan kan uppnå frid genom att tänka på hur dessa män övervann sina svårigheter, hur de bar motgångarna samt vad de gjorde för att nå sitt mål.

Ni kommer att upptäcka att friden var deras främsta redskap för att rädda dem från vredens, smärtans, fåfängans, tvivlets och förtvivlans grepp. Lyssna, mina lärjungar! Tillägna er därför redskapet – frid – genom Herrens nåd. Ägna all er uppmärksamhet åt detta.

Vilka svårigheter, vilket lidande ni än går igenom, kan ni med sådana förebilder få hjälp att hålla ut och till slut segra. Kom ihåg Bhishma! Fastän han låg utsträckt på en bädd av pilar bar han smärtan tålmodigt, medan han inväntade det välsignade ögonblicket. Han ropade aldrig i sin vånda till Gud för att be Honom om befrielse ur sitt lidande. "Jag kommer att uthärda allt, hur smärtsamt det än må vara, hur utdraget lidandet än blir. Jag kommer att vara tyst tills stunden är inne. Kalla mig då", sade han. För Bhishma var den främste av hängivna. Han låg där stark och orubblig.

Att ha frid är viktigt för alla. Har man frid, har man allt, men om man inte har frid så försvinner all glädje. Fastän frid är människans innersta natur undertrycks den av vrede och girighet. När dessa egenskaper utplånas strålar friden i sin fulla glans.

Människan måste alltid ha fridfulla tankar. Först då kan hennes sinne vara i balans. Det handlar bara om att disciplinera sinnet, vilket är svårt i början, men när man väl lyckats går alla svårigheter och bekymmer att övervinna. Ett lugnt sinne är oumbärligt för varje andlig sökare som vill komma vidare. Det är en av hans goda sidor. Ett sådant sinne skänker verklig styrka och lycka. Sträva efter att uppnå det, och även om ni fortfarande misslyckas den sjunde gången ni försöker, så kommer ni säkert att lyckas den åttonde om ni inte ger upp. Här kan det vara värt att komma ihåg berättelsen om Bruce. Han inspirerades av en spindel och lyckades i sin strävan vid åttonde försöket. Vad var det som fick honom att lyckas? Det var friden – det lugna sinnet. Han lät sig inte nedslås av förtvivlan, feghet eller hjälplöshet, utan bibehöll sitt lugn hela tiden och lyckades därigenom. Den andliga lärjungen får inte tappa modet även om han drabbas av olycka. Sinnet måste alltid vara rent, obefläckat, lugnt och fyllt av mod. Det utmärkande för en andlig lärjunge är, att han aldrig gråter över det förflutna och aldrig tvekar att göra det som måste göras. Var beredd att villigt möta alla svårigheter på vägen. Det är bara en människa med en sådan inställning som kan förverkliga sitt mål.

Vad alla människor har gemensamt är att de blir upprymda över framgångar, glädje och uppmuntran och att de blir nedslagna vid motgångar och elände. Vad är då den andliga lärjungens fördel? Han får inte glömma grundregeln: var uppmärksam och utstå det som är oundvikligt med glatt mod. När svårigheter och motgångar överväldigar er, får ni inte tappa modet och göra något förhastat. Meditera i stället lugnt över hur allt detta kunde hända. Försök att, i en känsla av frid, hitta några enkla åtgärder för att övervinna eller undvika svårigheterna.

Ett tecken på urskillningsförmåga är att låta en orättvis beskyllning passera utan att bry sig om den. Frid är en viktig förutsättning för ett sådant skärpt intellekt. Brådska och oro förvirrar bara intelligensen. Friden utvecklar människans bästa egenskaper. Till och med framsynthet utvecklas genom frid. Det gör att man kan förutse prövningar och faror och därmed undvika dem. Men här måste den andliga lärjungen se upp med ett par saker. Han har vissa problem, som till exempel misslyckanden, misstag, tillkortakommanden och så vidare, men den inre viljan kan bli så renad och stärkt, att dessa misslyckanden aldrig gör sig påminda igen. Om era tankar fortsätter att upptas av misstagen ni har gjort, och om ni grubblar över hur ni någonsin kunde göra dem, kommer ni säkert att göra ännu fler. Varför grubbla över deras ursprung och orsak när ni väl har insett att de var misstag? Tänk i stället på sådant som är gott. Vad tjänar det till att ödsla tid på det som inte längre är nödvändigt? Tänk inte längre på det. Den andliga lärjungen kommer att finna att detta är ett bra sätt att förhålla sig.

Om lärjungen inte lyckas följa en viss disciplin måste han söka efter, och komma till insikt om, orsaken till sitt misslyckande. En sådan analys är nödvändig. Sedan måste han se till att hans tillkortakommande inte upprepas. Han bör göra allt han kan för att undvika det. Sådana gånger måste man vara lika snabb och aktiv som ekorren. Snabbhet och vaksamhet måste också kombineras med en skarp intelligens. Men allt detta kan bara uppnås genom frid.

Det är mycket viktigt att ha en fast och orubblig beslutsamhet om man ska kunna undvika och övervinna inre konflikter. Man måste vara lugn och oberörd. Mod, klokt övervägande och beslutsamhet gör viljan stark och fast. Ett lysande ansikte, strålande ögon, en beslutsam uppsyn, en vacker röst, generositet och en godhet som inte vacklar är alla tecken på att viljekraften utvecklas. En människa som äger verklig frid är lugn till sinnes och har en glad och ljus livsinställning.

Den hängivna kan mycket väl be till Herren om en sådan frid, och även om de goda egenskaper som är nödvändiga för att den ska växa; för det är bara genom bönen som den andliga lärjungen kan uppnå sina mål.

Några kanske tvivlar på detta. Vad tjänar bön till? Kommer Herren att ge oss allt det vi ber om i våra böner? Han kan bara ge oss det som Han vet att vi behöver eller förtjänar, eller hur? Skulle Herren vilja ge oss allt det vi ber Honom om i våra böner? Vad är i så fall meningen med bön? Alla sådana frågor kan naturligtvis besvaras.

Om lärjungen överlämnar sig helt – sin kropp, sitt sinne och sitt liv – till Herren kommer Herren själv att övervaka allting, för Han kommer alltid att vara med honom. Då behövs inga böner. Men har ni hängivit er så och överlämnat allt till Herren? Nej, i stället skyller den hängivna på Herren, när han förlorar någonting, drabbas av olycka eller hans planer slås sönder. Andra, å sin sida, ber Honom att rädda dem. Men om ni undviker detta, liksom ert beroende av andra, och i stället alltid överlämnar er i fullständig tillit till Herren, varför skulle Han då neka er sin nåd? Varför skulle Han då inte vilja hjälpa er? Men människan har inte orubblig tillit till Herren. Fastän ni måste vara den som verkställer och utför allting ska ni fortsätta att be med hängivenhet och tro. Tro är en följd av frid, inte av hets och jäkt. Frid är det viktigaste för att vinna Herrens nåd och den medvetenhet om den högsta verkligheten som följer därav.

Alla lärjungar vet hur Draupadi, genom sin dharma och sin frid gjorde sig förtjänt av Herrens nåd. Trots att hennes äkta män var stora hjältar och berömda konungar sökte hon sin tillflykt i Krishna, i insikten om att ingen annan kunde hjälpa henne. Men Prahlada sökte inte någon tillflykt under liknande omständigheter. Han hade överlämnat allt till Herren vid sin födelse. Han visste att Herren alltid fanns vid hans sida och att han själv alltid fanns vid Herrens sida, så han behövde inte kalla på Honom för att få Hans beskydd. Prahlada var omedveten om allt utom Herren. Han hade aldrig tänkt att Herren kunde ha olika uttryckssätt. Så hur kunde han be om beskydd, när han aldrig föreställt sig att Herren skulle kunna straffa. Ingen, som är så uppfylld av Gud och så hängiven Honom, behöver be.

Men tills man har uppnått detta stadium är bön, i en djup känsla av frid, oumbärlig för andliga lärjungar. Sådan bön främjar sinnesjämvikt. Man kan be till Herren genom att kontemplera Hans härlighet, recitera Hans namn, meditera och genom andliga sånger. I vart och ett av dessa sätt att be är det gudomliga namnet det viktigaste. Det är därför Krishna talade om japayajna i Bhagavad Gita (det vill säga att offra till Herren genom recitation av Hans namn, ö.a.) När man reciterar Herrens namn, är det bäst att uttala namnet högt och låta det bli till en lovsång. Det inspirerar andra människor, och om lovsången sjungs med innerlighet, kommer de att dras till Herren. Så småningom utvecklar de en kärlek till Herren och får Hans nåd. Man bör vänta tålmodigt på denna nåd.

För att bli välsignad med Herrens nåd måste man ha frid och kunna vänta med tålamod. Bara fridfullhet kan frambringa frukterna av andliga övningar. Öva alltid på detta i allt ni gör både natt och dag och för in det i santhi mantra, fridsmantrat:

"Asatho maa sadgamaya; thamaso maa jyothirgamaya; mrityor maa amritham gamaya", så lyder fridsmantrat. Vad detta mantra betyder tolkas olika från människa till människa. Några tolkningar är omsorgsfullt utarbetade, andra mer målande. Den första bönen betyder: "Herre, när jag söker vinna lycka genom världsliga ting, låt mig då glömma dessa overkliga företeelser och visa mig vägen till beständig lycka". Den andra bönen lyder: "Herre, när världsliga ting lockar mig, avlägsna mörkret som döljer den allt genomträngande Atman, som varje ting i själva verket är". Den tredje bönen säger: "Herre, välsigna mig genom Din nåd med odödlighet, som är en följd av medvetenheten om Atmans strålglans, inneboende i allting". Detta är mantrats innersta mening.

Den sant hängivna lever alltid i Gud. Han har inte tid att bekymra sig över välgång eller motgång. Det enda han tänker på är att uppgå i Herren. Det är svårt att förstå en sådan inställning om man inte tar ett exempel. Ett litet barn springer omkring i rädsla och skriker "mamma, mamma", och letar efter modern som det inte ser. Modern lyfter upp barnet i sina armar och sätter det i sitt knä. Barnet slutar skrika och är inte alls rädd längre. Men kan barnet räkna ut och förstå skillnaden mellan hur det kände sig tidigare och den lättnad det känner nu? Nej, och det behöver barnet inte göra heller.

På samma sätt kommer den som ständigt längtar efter att tjäna Herren, att helt uppgå i tjänandet, när den underbara möjligheten uppstår; för i Herrens närvaro känner han varken oro eller bekymmer. Ängslan och problem plågar människan bara fram tills dess hon uppgår i Gud. Sedan riktas all uppmärksamhet mot den avgörande upplevelsen. All kamp och allt lidande hon tidigare upplevt är glömt.

Därför får andliga lärjungar och hängivna inte lägga någon vikt vid alla tidigare problem utan de måste glömma dem och bara tänka på Herren. Försjunk i tankarna på Herren och upplev den glädje det ger. Hängivenheten har ingen annan belöning. Den är både vägen och målet; den är inte det ena eller det andra. Hängivenheten är i sig självförverkligandet. Och samma förverkligande kan även ske genom visdomens väg, när okunnighetens slöja väl är lyft. På hängivenhetens väg är Herren den enda glädjekällan. Alla hinder på den vägen kan övervinnas genom nåd. Men nåden försvagas av själviskhet och känslor av äganderätt, som till exempel upplevelsen av att "jag är den som gläds", "detta är mina saker", och så vidare. Så länge en sådan inställning råder kan man aldrig finna någon verklig lycka. I stället drivs man att söka efter sådant som ger ännu större lycka.

Varje hängiven hoppas att till slut få uppleva den högsta sällhetens lycka, som ett resultat av sina andliga övningar. Men denna sällhet är inget man nyligen uppnått, inte någon ny upplevelse som den hängivna kan skaffa sig genom andlig övning. Den finns alltid hos honom, inom honom; men han kan inte uppleva den nu, eftersom egot är som en slöja som döljer den. Man måste riva sönder slöjan. Det enda som lärjungen behöver göra är att fortsätta sin andliga övning. Då kan den evigt närvarande sällheten medvetandegöras. Den uppstår inte som något nytt. Den har alltid funnits där. Det som däremot kommer och går är höljet som består av "jag" och "min", och som döljer sällheten.

Men den andliga lärjungen får inte ha för bråttom när han försöker avlägsna själviskhetens och ägandekänslans slöja, och inte heller får han oroa sig för mycket om han inte finner den sällhet han har förväntat sig. Här är friden en osviklig hjälp. Om människan utvecklar en djup frid inom sig från början kan hon lyckas med vilken uppgift som helst, hur svår den än är. Alla är berättigade att uppnå och få nytta av en sådan frid. Alla är fridens barn. Hur många barn det än finns är friden ändå vars och ens "moder", och hon är en lika god mor för alla – gammal som ung, stor som liten. När barnen ropar på henne, måste de alla kalla henne "mor". Barn som har uppfostrats av fridens mor undgår all smärta och sorg, upplever oändlig lycka inom sig och lägger till sist sitt huvud i moderns knä i fullkomlig trygghet.

– Sathya Sai Baba

Prasanthi Vahini, s. 10–20

* Elefanternas Herre

 

Att upptäcka Atman

 

Det finns ingen botgöring som kan jämföras med frid.

Det finns ingen större lycka än förnöjsamhet.

Det finns ingen värre sjukdom än begär.

Det finns ingen större rättfärdighet än medkänsla.

 

Ni som är kärleken förkroppsligad!

Ingen botgöring kan jämföras med frid. Verklig botgöring består inte i att leva som en asket i skogen utan i att tillbedja Gud i tanke, ord och handling. Behövs det botgöring för att uppnå frid när friden redan finns i hjärtat? Frid uppnås när man vänder sig inåt.

Det finns ingen större lycka än förnöjsamhet. Hur många olyckliga människor finns det inte i världen som har all den bekvämlighet de behöver. Dhritarashtra1 hade all kunglig lyx och hundra söner men kunde ändå inte finna frid. Detta livets bekvämligheter kan inte jämföras med frid. Det sägs att förnöjsamhet skänker den största lyckan. Därav följer att verklig lycka bor i hjärtat och alla bör söka den där.

Omåttliga önskningar och begär är roten till allt ont. Man kan uppnå en tillfällig tillfredsställelse genom att få en del önskningar uppfyllda. Men människan blir sjuk på många olika sätt när önskningarna inte uppfylls. Den värsta sjukdom som finns är omåttliga begär.

Det finns ingen större rättfärdighet än medkänsla därför att Gud bor i ett hjärta som är fyllt av medkänsla. När det finns medkänsla, finns det inget behov av andra barmhärtighetshandlingar.

Indiens forntida vise män högaktade och vördade Atman. Atman är också känd som eruka (medvetenhet eller medvetande). Detta medvetande kommer till uttryck i ordet "Jag" (aham). När detta aham identifierar sig med en kroppslig form, blir det ahamkara (egot). Egot är inte Jagets egentliga tillstånd. Egot uppstår genom att Jaget, som i själva verket är rent och obefläckat medvetande, identifierar sig med en särskild form.

Det är sinnet som hindrar den rätta förståelsen av Jaget. På samma sätt som molnen uppstår ur de vattenångor solen skapar och kan skymma den för en stund, så döljer sinnet Jaget genom sina tankar och begär, trots att sinnet har sitt ursprung i Atman.

Den roll sinnet spelar i förhållande till den atmiska principen måste förstås på rätt sätt. Det fungerar som ett hinder för medvetenheten om Atman.

Uttrycket "Jag" har sitt ursprung i Atman. Detta "Jag" är Atmans form. Uttryck som aham, Gud, medvetande och Atma betyder alla samma sak. När "Jag" förstås på rätt sätt, får man kunskap om Självet.

Det finns en grundläggande princip som detta "Jag" är förbundet med. "Jag" har inte sin grund i kroppen. Det måste inse sin samhörighet med sitt sanna ursprung.

Allt som finns i världen härstammar från en ursprungskälla. Denna kan inte skapas av någon. Det finns en ursprungskälla, som är ansvarig för allt skapat. Mycket få människor bryr sig om att utforska denna källas natur.

Sett ur världslig synpunkt har vi personen som handlar, själva plikten och handlingen. Men sett ur ett andligt perspektiv är alla dessa tre ett och detsamma – den som handlar, plikten och handlingen. Den atmiska principen är en och endast en.

Man säger att varande-medvetande-lycksalighet (sat-chit-ananda) är Självets tre egenskaper. Jag ser inte dessa tre som åtskilda. De är inte tre olika tillstånd. Medvetande, chit, och lycksalighet, ananda, är närvarande i varande, sat, på samma sätt som socker löses upp i vatten och blir ett med det i form av sockerlag.

Det finns ett belysande exempel som förklarar varför det är så svårt att känna igen den atmiska principen. Vi har en bägare, som innehåller fruktsaft. Bägaren är inte medveten om saften. Någon använder ett sugrör för att suga upp saften. Sugröret vet ingenting om saften. Det högre intellektet, buddhi, känner igen saftsmaken, men njuter inte av den. Saften skickas ned i magen, där den omvandlas till tre olika beståndsdelar – den grova som kroppen utsöndrar, den fina, som blir till blod och den ännu finare som blir prajna-sakthi (det universella medvetandets kraft), vilket är detsamma som Självet. I denna liknelse är bägaren kroppen och sugröret representerar sinnena. Prajnana (medvetenheten) är Atman.

Prajnana, medvetenhet, "Jag", Atman, ananda, Brahmam, är alla synonyma uttryck. Världsligt sinnade människor ser olikheter mellan dessa ord, men andligt sett betyder de samma sak.

"Jag" är av två slag. Ett förknippas med bundenhet till kroppen och ett som åtskilt från kroppen. Båda är "Jag". Men det "Jag" som identifierar sig med kroppen blir egot. Egot bär med sig en form vart det än går. Men det formlösa "Jag", som inte identifierar sig med kroppen, är Atman. Den formlösa Atman har inga egenskaper. Men när den förknippas med en form, har den alla egenskaper. Idag upplever människor bara det "Jag", som identifierar sig med kroppen. De kan inte föreställa sig ett "Jag" som inte identifieras med en kropp. De kan inte tänka sig ett "Jag" utan kropp. Men Atman kommer i sinom tid att erfaras, om man använder kroppen som utgångspunkt och vänder sig inåt. Detta kallas för att "direkt erfara Självet". Det innebär att följa "Jaget" till sitt ursprung. En person, som går med ryggen mot solen, trampar på sin egen skugga. Först när han byter riktning, kan han lämna sin skugga bakom sig. Detsamma gäller förverkligandet av Självet. Resan måste riktas mot det inre Självet och bort från den yttre världen.

Det som behövs i världen idag är att ni vänder sinnet, som är upptaget med den yttre världen, till det gudomliga inom er själva. Detta är den andliga övning ni måste ägna er åt. På så sätt ser ni det gudomliga i allting istället för att se naturen som ett fysiskt fenomen. När ni ser den yttre världen som en manifestation av Gud, lägger ni inte märke till naturen som ett fysiskt fenomen. Se naturen som en gudomlig uppenbarelse.

Hur kan detta upplevas i det verkliga livet med dess glädje och sorger? Det kan man förstå genom ett exempel. När ni sover, har ni drömmar, i vilka ni upplever glädje och sorg. De förefaller verkliga så länge som ni sover. När ni vaknar, förstår ni att allt var overkligt och bara en dröm. I det vakna tillståndet har ni andra upplevelser. Vilket samband finns det mellan dessa två olika upplevelser? Det som ni upplever i vakentillståndet är också en dröm, en vakendröm. Sanningen är att i båda tillstånden – sömntillståndet och det vakna – är ni närvarande som den som drömmer.

Skillnaden mellan en dröm under sömnen och det som händer i det vakna tillståndet, beror huvudsakligen på tidsfaktorn. I drömmen kan en människa på några få minuter gå igenom sitt livs alla upplevelser från barndomen till ålderdomen. Drömmen komprimerar många års upplevelser till några få minuter. Likaså kan det som händer under många år i vakentillståndet, upplevas som ett kort ögonblick i en andlig upplevelse.

Vår verklighetsuppfattning hänger ihop med tidsfaktorn. Tiden gör att det är stor skillnad mellan en omedelbar upplevelse och det som upplevs indirekt. Atman utgör den oföränderliga grund, som bevittnar de förändringar som tiden för med sig.

Medvetenheten om den oföränderliga verklighet, som ligger till grund för den föränderliga världen, är den atmiska princip som kallas för "eruka ". Den finns hos alla som "Jag". Men var och en ser världen utifrån sin egen speciella livssituation. Den atmiska principen förklaras eller beskrivs på olika sätt. Det finns inget samband mellan dess verklighet och det sätt på vilket den erfars. De liknelser som används för att beskriva den atmiska principen har sina inneboende begränsningar.

Man säger att Gud är allestädes närvarande. Hur kan man förstå denna allestädes närvaro? Det finns ett enkelt sätt. Vi känner till de fem elementen (tillståndsformer ö.a.) – jord, vatten, eld, luft och eter/rymd – med de fem egenskaperna lukt, flytande form, ljus, beröring och ljud. Jord har alla fem egenskaperna och kännetecknas främst av lukt. Vattnet representerar det flytande tillståndet. Det är lättare än jord och är rörligt. Vattnet har fyra egenskaper. Elden har tre egenskaper av vilka form är den viktigaste. Elden är lättare än vatten. Sedan har vi luft, som är lättare än elden och har två egenskaper: beröring och vibrerande rörelse. Slutligen kommer eter eller rymd, som är det mest subtila av de fem elementen och som genomtränger alla de övriga. Gud är ännu subtilare än rymden och genomtränger därför allt.

När ni ställer frågor på detta sätt, kommer ni att förstå att känslor och reaktioner har sin grund i de fem egenskaperna. Känslorna måste ni ha kontroll över. Samtidigt måste man minska den världsliga tillvarons bördor och de önskningar som sinnet är fyllt av. Dagens människa dignar under en förkrossande mängd önskningar. Andlig utveckling har direkt samband med begränsning av ens önskningar och begär. Guds nåd kommer som ett resultat av människans ansträngning.

Tidigare berättade två talare om sina erfarenheter och prisade den gudomliga kraften. Men denna gudomliga kraft arbetar inte oberoende av mänsklig ansträngning. I själva verket har varje människa redan denna gudomliga kraft. Människan åkallar den gudomliga kraften som stöd för sin egen kraft, vilken också kommer från Gud. På grund av att de inte lyckas se sin egen inneboende gudomliga kraft, tror de att den kommer från någon annan än de själva.

Några hängivna är benägna att förebrå Baba om deras önskningar inte uppfylls. När hängivna ber med ett rent hjärta, är det deras egen renhet som ger dem lindring. Men de är tacksamma att Baba har räddat dem. Baba har inget med detta att göra. Det är frukten av de hängivnas egna ansträngningar och attityder. I vår skola finns det ett anslag som säger: "Dharma beskyddar den som följer dharma. Den förgör den som inte följer dharma". När er tro på Gud är total, kommer denna tro att hjälpa er. Utveckla en sådan tillit till Självet. Självet kan inte ses. På samma sätt är inte heller grunden till ett stort hus synlig. Men utan grunden kan byggnaden inte uppföras. Likaså är självförtroende grunden till inre tillfredsställelse. Husets tak är självuppoffring. Sedan följer självförverkligande.

Människan måste utveckla en stark tro. Den förlänar henne alla andliga erfarenheter. I Upanishaderna står det: "Vakna upp ur okunnighetens dvala, gå framåt och bli medveten om Självet."

Ni som är kärleken förkroppsligad! Vilka andra övertygelser ni än må ha, måste ni ha en stark tro på Gud. Allt i den här världen är obeständigt. Endast Självet är evigt och oföränderligt.

Tyvärr lever det stora flertalet människor ett världsligt liv och glömmer Gud. Ha Gud som grunden i ert liv. Fortsätt med era vanliga plikter. Plikten är Gud. Arbetet är tillbedjan. Förandliga alla era handlingar och betrakta allt som sker som något som sker för ert eget bästa. Lär er att uppleva evig lycksalighet genom att sträva efter förening med Gud. Glöm aldrig Gud. Låt er inte lockas av vad den här världen kan ge. Var inte rädda för döden. När ert liv är grundat på dessa tre livsprinciper, kommer ni att uppleva Atman.

 

– Sathya Sai Baba

Från föreläsning i Sai Kulwant Hall, 97-10-09.

Sanathana Sarathi, nov. 97, s. 300–303

1. Hastinapuras blinde kung, far till de onda Kauravabröderna som stred på slagfältet mot Pandavabröderna och Krishna, såsom det skildras i Bhagavad Gita.

 

Lev i det gudomliga

 

Det finns fem förutsättningar för att sann hängivenhet ska kunna utvecklas. Den första är uppoffring (att offra allt till Gud). Det som hindrar en anda av hängivenhet från att utvecklas är egoismen. Egoismen yttrar sig i olika former av högmod: högmod över fysisk styrka, intellektuellt högmod, rikedomens arrogans och liknande. Men eftersom alla dessa är obeständiga och kan gå förlorade när som helst, är det oklokt att grunda sin högfärd på kroppen, sinnet eller ägodelar. Således måste man ge upp egoismen som det första offret till Gud.

Hängivenhet är nästa förutsättning. Hängivenhet bör betraktas som ett uttryck för tacksamhet för allt man får av försynen – luften som vi andas, ljuset och värmen som vi får från solen, vattnet vi dricker och maten vi äter. All livets nödtorft får vi genom Guds nåd. Att uttrycka tacksamhet genom hängivenhet är vår främsta skyldighet. Allt man gör, som att sjunga lovsång, upprepande av Guds namn, meditation eller bön, måste man göra i en anda av tacksamhet.

Den tredje förutsättningen är disciplin. I nästan varje handling i livet måste man ge akt på de vedertagna gränserna och reglerna. Det gäller lika mycket på det andliga området. Ni måste iaktta disciplin vad gäller klädseln, ert allmänna uppträdande utanför templet eller under lovsång i templet, sättet att tala och maten ni äter. Alla era handlingar bör vara fyllda av fromhet och renhet.

Urskillning är den fjärde förutsättningen. Urskillning måste användas i varje aspekt av det dagliga livet – i fråga om vad ni ser på, vad ni lyssnar på, vad ni säger och vad ni äter. Undvik att äta all möjlig mat på främmande ställen.

Till sist kommer beslutsamhet. Utan fast beslutsamhet kan ingenting stort uträttas i livet. Det behövs speciellt inom det andliga området så att ni modigt kan möta alla svårigheter och hinder och övervinna dem. Ni måste hålla fast vid det ni anser gott, det ni betraktar som heligt och det ni igenkänner som sanningen. Det är sann botgöring.

 

 

Sann frihet

 

Västerlänningar talar om frihet. Vad innebär denna frihet? Betyder det att göra som man vill, att göra vad man tycker om? Inte alls. Sann frihet består i att hålla sinnena i styr. En man vill dricka, men han blir berusad efter en drink. Vad händer med hans frihet? Han har förlorat det lilla vett han hade. Frihet är inte detsamma som slapphet. Verklig frihet kommer genom förverkligandet av Självet. Visdomens fulländning är frihet.

Av de olika kunskapsformerna är den kunskap som tillämpas i praktiken den som verkligen betyder något. All annan kunskap är antingen verbal eller uppblåst lärdom. När man frågar människor: "Var finns Gud?" ger somliga svaret: "Han finns överallt." Men det är bara ord. Utan tvivel är uttalandet korrekt, men hur verkligt är svaret för personerna ifråga? Härrör det från deras egen upplevelse? Medvetenheten om att Gud är allestädes närvarande måste baseras på känslan att alla ting och alla varelser är i Gud. Ni måste känna Guds närvaro vart ni än går, vad ni än gör, oavsett om ni äter, talar eller arbetar. När ni utvecklar en sådan attityd, är det den högsta formen av hängivenhet. Betrakta kroppen som ett rörligt tempel. Vart ni än går, är Gud med er. Ägna er inte åt att debattera om vad Gud är och var Gud finns. Gud måste upplevas genom tro och tillit. Där det finns tillit, finns kärlek. Där det finns kärlek, finns frid. Där det finns frid, finns sanning. Där det finns sanning, finns sällhet. Där det finns sällhet, finns Gud.

Sällhet finns överallt. Sällheten som finns inom er, är begränsad av ert kroppsmedvetande. Ni måste vidga den sällheten och göra den allomfattande. När ett barn föds är det en ensam individ. Allteftersom han växer, får han fru och barn. När barnen gifter sig, blir släktbanden vidare. Utvidgandet av släktskapet sker inom en enda familj. Ni måste vidga ert synfält, så att det innefattar hela den mänskliga familjen.

 

– Sathya Sai Baba

Från ett tal till västerlänningar 17 februari 1989.
Sanathana Sarathi
, mars 89, s. 62–63