Ett flöde av frid

Ur boken Prasanthi Vahini

 

För att uppnå en sådan fullkomlig trygghet måste man gå hängivenhetens väg (bhaktimarga) och bara ägna sig åt Herren. Det finns inget annat sätt. Visdomens väg (jnanamarga) klarar bara några få att gå – för de flesta är den ouppnåelig. Kan man förneka kroppen och den objektiva verkligheten, så verklig för sinnena, genom att hela tiden upprepa "nethi, nethi", "detta är inte verkligt, detta är inte verkligt"? Om man inte kan det, hur ska då orden kunna få någon innebörd? Visdomens väg är på grund av detta verkligen mycket svår att gå. Men handlingens väg (karmamarga) är inte heller lätt, den är svår på många sätt. För att en människa ska lyckas med att utföra arbete med den rätta inställningen är det en förutsättning att hon äger kärlek och hängivenhet. Så är det också med den andliga disciplinens väg (yogamarga) – även den är full av hinder. Därför är hängivenhetens väg den lättaste vägen, den som ger de största möjligheterna att lyckas och som ger den största sällheten.

Det går inte att beskriva hängivenhetens väg. Eftersom den tar sig så många uttryck, har så många möjligheter och ger så många olika slags erfarenheter, är det omöjligt att ge en riktig och bra beskrivning av den. Varje hängiven kan nå sällhet endast genom egna erfarenheter. Andras upplevelser kan bara inspirera och vägleda honom. Eftersom upplevelsen skiljer sig från människa till människa kan man inte vare sig jämföra upplevelsen av sällhet eller beskriva den. Skulle någon försöka beskriva den genom att ge exempel eller begränsa den, kan man utgå från att hans upplevelser inte är äkta. Den begränsade själen är omsluten av Herrens obegränsade kärlek; hur kan man då i ord beskriva den upplevelse som i Upanishaderna kallas "det oupphörliga flödet av ljuvlig nektar"? Detta tillstånd av gränslös hängivenhet kan inte beskrivas i ord. Genom yttre tecken kan man lägga märke till att den hängivna är i ett tillstånd av himmelsk sällhet, men kan någon annan känna djupet i denna glädje? Det går inte, för det har inget att göra med våra sinnen. Var och en måste själv uppleva hängivenheten, även om stora själar kan vara förebilder och lysa upp vägen litet. Med deras hjälp kan man få en liten förståelse av vägen. Men kom ihåg att orden inte räcker till när de närmar sig och ska beskriva något som ligger bortom det våra sinnen uppfattar. Ord går bara att använda för att beskriva den objektiva världen. De är inte till någon nytta när det gäller upplevelser, för där är jämförelser omöjliga.

Men låt oss ändå se på några exempel. Maitreyi, en av de främsta kvinnliga hängivna, jämförde sinnet hos den hängivna med en stilla sjö, där all oro har lagt sig, sinnet blivit stilla, orörligt – verkningslöst så att säga, helt tömt. Kapilamaharshi jämförde hängivenheten med en rinnande bäck. Bäckar och floder, som Ganges och Godavari, flödar oavbrutet utan vila eller tankar mot havet. På samma sätt är det med den hängivne – ända från födelsen längtar han efter att nå fram till det hav som är fyllt av Herrens nåd.

Hängivenhet är just denna obrutna relation. Vad man än håller på med, vilken väg man än går, tänker man bara på målet, på att uppnå Herren. I Devibhagavatham står det att hängivenhet är som ett flöde av olja från ett kärl till ett annat. Det påminner om liknelsen med floden här ovan. Sankara i sin tur ger en annan beskrivning av hängivenhet i Sivanandalahari. Precis som magneten attraherar en järnbit dras människosjälen mot Herren och fäster sig hårt vid Honom. Sinnets alla växlingar får ro vid Herrens fötter. Ramanuja har förklarat att hängivenhet och meditation i princip är samma sak, när de föds ur kärlek. Fastän var och en tolkar det på olika sätt, är alla tolkningar riktiga, för de har alla sin grund i verklig erfarenhet – en erfarenhet som inte kan förnekas. De här exemplen är bara en bråkdel av alla de upplevelser man kan ha av hängivenhet, för hängivenheten kan ta sig uttryck på tusentals olika sätt. Den rinner i tusentals flöden för att nå den ocean som är Herrens nåd. Målet för alla dessa olika uttryck av hängivenhet är att förena den individuella själen med Gud, en sammansmältning som är en djup upplevelse.

Många människor är missmodiga och tror att det inte går att uppnå en sådan förening med Gud i nuvarande tidsålder, hur man än försöker. Men detta är inget annat än ett tecken på svaghet. Det spelar ingen roll vilken väg man har valt – det är tron på sig själv och tron på de heliga skrifterna1, som hjälper människan att nå målet. Vissa låtsas tro på både sig själv och skrifterna, fastän de hela tiden tvivlar djupt i hjärtat. Varje människa kan själv avgöra hur stark tro hon har genom att se på de resultat hon uppnår. Om hon inte upplever någon förening med Gud beror det på att hon saknar både tron på sig själv och på skrifterna. Den måste finnas inom en, precis som själva andningen. Först då kan hon lyckas med sina andliga övningar och uppnå enhet med Gud. De som saknar tro saknar allt. De låter sig inte vägledas av goda råd. Världen ser ut som den gör idag därför att människan har förlorat tron på sig själv och på de heliga skrifterna. Inte ens de som påstår sig vara troende handlar enligt skrifterna, och de håller dem inte heller levande. Godhet och harmoni har därför försvunnit från världen och dåliga vanor och förfall har brett ut sig. Om detta tillstånd ska kunna förändras, och världen få uppleva trygghet och fred, måste varje from och gudfruktig människa stärka tron på sig själv och de heliga skrifterna och tillämpa de regler skrifterna föreskriver i sitt eget liv. Visst måste det kanske ske en viss anpassning med hänsyn till tid, plats och de människor det gäller, men grundbudskapet får inte ändras. Sättet att uppnå dessa ideal kan variera men idealen i sig själva förändras aldrig.

Ett barn som ligger sjukt i sin säng kan vägra att ta sin medicin och i stället vilja ha en banan. Vad gör ni då? Låt inte barnet slippa medicinen utan stoppa in pillret i bananen och ge den till barnet. Då har du uppfyllt barnets önskan och samtidigt hjälpt det att bli frisk. Man har inte gått ifrån grundprincipen, den gäller fortfarande, men sättet man förmedlar den på har förändrats.

Så får man göra också idag. Mitt i all galenskap och alla snedvridna beteenden är det ingen idé att försöka förmedla skrifternas budskap med hjälp av ett språk som de flesta människor inte förstår. De måste förklaras på ett lättillgängligt språk. Detta påverkar inte budskapets grundprinciper men underlättar för människor att tillämpa, förstå, erfara och få glädje av dem. Det gör att tron på skrifterna växer sig starkare, vilket också skänker frid. Därför måste varje gudfruktig människa tillämpa skrifternas vägledning och genom sitt eget liv visa den sällhet ett hängivet liv ger, så att andra kan uppskatta idealens och de andliga övningarnas sanning och värde.

Framstående personer, som anser sig vara lärda, uttalar sig ofta om de heliga skrifterna och om Atman. De citerar frikostigt de liknelser och metaforer som står i böckerna, men deras uppträdande förtar glansen. Vad tjänar det till att fylla sig själv med boklig visdom om man inte ser? Då kan man ju ändå inte ta ett enda steg framåt. På samma sätt är det omöjligt att tillämpa skrifternas vägledning om man inte tror på deras budskap.

Därför måste de läsare som är andliga lärjungar nu och framgent försöka förstå grundmeningen i skrifterna. De ger helig undervisning på vägen. Om ni inte tror på dem kommer ni inte att uppleva den sanna verkligheten. Ni måste ha sinnesro och tålamod för att förstå den. Här är det till stor hjälp att ha en grundläggande inre frid. Om bara de lärda förklarade skrifterna för de okunniga på ett enkelt och lättförståeligt sätt skulle missnöje och oro försvinna och tron på Gud växa. Dessutom skulle harmonin mellan människorna växa. Att främja skrifterna kommer att främja världen.

Skrifterna verkar vi för genom att tala sanning och världen gynnar vi genom att tala kärleksfullt och vänligt. Är man medveten om båda dessa principer och utövar dem, behöver man inga andra regler. Det är bara i en anda av frid som sådana heliga levnadsregler kan följas.

För att uppnå ett sådant lugn är det nödvändigt att ha uthållighet och inre balans på samma sätt som dessa egenskaper är en förutsättning för att befrämja skrifterna och gynna världen. När människan har uppnått frid är hon i fullkomlig jämvikt, som är fridens innersta natur. Alla borde uppnå en sådan frid och jämvikt och därmed bidra till att grunda trons tidsålder, där människor lever i enlighet med de heliga skrifterna vad gäller beteende, attityder, uppförande och karaktär.

För detta ändamål måste en stor skara andliga lärjungar tränas i de kloster och andliga samfund som finns på olika platser. Ansvaret ligger i huvudsak hos dem som förestår dessa, vilka måste ha en stark tro på sig själva för att kunna träna de andliga aspiranterna på ett omsorgsfullt och riktigt sätt. Det kommer annars att skapas ett ännu större kaos. Det är den äldre generationen och de så kallade "stora" personligheterna, som genom sina handlingar bär ansvaret för att människor inte längre tror på de heliga skrifterna och sig själva. De har också ansvar för den disharmoni och oro som är följden av detta. Därför måste de alla anstränga sig för att återställa och återupprätta frid.

Hängivenhet är själva källan till denna frid. Om alla sår den i sitt hjärta och vattnar och göder den med omsorg och ständig uppmärksamhet kan en skörd av godhet och inre balans bärgas. Hängivenhetens väg är den allra bästa under rådande omständigheter.

Det är därför Bhagavatha är genomsyrad av hängivenhet. Utan hängivenhet kan man inte förstå Herren. Hur högtstående eller mäktig den gudomliga energin än är, måste den inkarnera i en fysisk kropp om den har för avsikt att beskydda och bistå världen. Det är bara en sådan gudomlig gestalt alla människor lyssnar till och lär sig av och som alla kan ära och tjäna. De som saknar hängivenhet uppfattar den gudomliga inkarnationen som enbart mänsklig därför att de inte kan förstå den fullkomliga sanningen. Det är anledningen till att det i Bhagavad Gita står:

"Dårar hånar mig när Jag stiger ned i människogestalt. De känner inte Min transcendentala natur som den Högste Herren över allt som existerar."

(Kap. 9, vers 11)

 

Människor förmår inte ha fullkomlig tillit till ett sådant enastående uttalande. Det är det värsta helgerånet. I egentlig mening är Indien det heligaste av alla länder. De betydelsefulla begreppen yajna (offer, andliga ritualer) och yoga, som har sitt ursprung i Indien och som återspeglar den livsinställning människorna har här, återfinner man inte någon annanstans i världen eller i något folks historia. Den djupa andliga utvecklingen och den synnerligen lärorika andliga litteratur vi finner här, växte fram ur erfarenheterna hos folket i detta land! Det har en särställning inom det andliga området. De fyra vedaböckerna och andra heliga skrifter, liksom regler och metoder för de andliga övningarna som utvecklats av ädla själar, besvarar sådana frågor som: "Vad är meningen med livet? Vad menas med Gud? Vilka förändringar sker med själen när döden inträder?" och så vidare. Inget annat land är lämpligare för visa och heliga män och kvinnor att vistas i. Här finns människor som har upplevt hela vidden av andlig sällhet. Indien är landet som födde Buddha och härifrån spreds buddhismens icke-våldslära. När människor i andra länder tillägnar sig den andliga erfarenheten – det innersta budskapet i den eviga dharman som förmedlas genom de heliga skrifterna – vad händer då med dem som inte inser dess värde utan förvanskar det så att det går förlorat?

Stå upp alla ni som vill ägna er åt andliga övningar! Ta era övningar på allvar! Stärk er tro! Utveckla den! Gör friden till er tryggt förvarade egendom. Låt era liv genomsyras av sällhet! Gläd er åt visionen av evig lycksalighet! Stå upp och vänta inte!

Sinnet får inte följa sina egna nycker, utan måste kontrolleras utan minsta barmhärtighet. Varför? Om det är möjligt bör man till och med sträva efter att förgöra det, det vill säga avskärma sinnet från kontakt med världsliga företeelser. Det är först då människan kan förstå sin sanna identitet. Insikten om den verkligheten är det tillstånd som kallas mukthi. Då är alla former av problem och lidande, tvivel och svårigheter över. Då övervinner människan sorg, villfarelser och ångest och blir förankrad i fridens heliga stillhet.

Ge först upp alla orena impulser och utveckla de rena. Försök sedan att steg för steg ge upp även dessa och att tömma sinnet från alla ting. Frid som har uppnåtts på detta sätt är skimrande, säll och förenad med visdom; det är den sanna upplevelsen av gudomlighet, av Gud själv.

Den andlige lärjunge som vill uppnå denna sanning måste alltid leva ett dygdigt liv och övervinna allt motstånd han möter i början. Friden är orubblig som ett berg. Den kan motstå ondskans ständiga lockelser. Man behöver inte söka den högsta friden utanför sig själv, den strålar ut från ens eget medvetande. Den är själva grunden till människans strävan mot befrielse, källan till djup meditation och en förutsättning för människans enhet med Gud. Om man är djupt förankrad i frid kan man få insikt om och erfara den högsta verkligheten – impulser och sinnesrörelser kan stillas. Självförverkligandets sällhet står i proportion till jagkänslans avtagande och en minskande identifiering med den fysiska kroppen.

Uppför er inte på ett visst sätt bara för att ni tror att andra förväntar sig det. Följ i stället modigt, glatt och orubbligt de underbara och lockande signalerna från ert eget rena intellekt, ert eget uppväckta samvete, ert eget innersta själv. Umgås med människor som är djupt förankrade i sanningen. Tillbringa varje ögonblick av ert liv på ett meningsfullt och riktigt sätt. Försök alltid att tjäna andra om ni kan. Ta hand om de sjuka, men när ni gör det, oroa er då inte för vare sig resultatet, handlingens utförande eller för människan ni hjälper. Hjälpen blir helig och ren om ni bortser från både gott och ont och fortsätter att tyst recitera det mantra som tilltalar er. Gör inte någonting ogenomtänkt i ögonblickets ingivelse. Impulsen kanske verkar klok men låt er inte förledas av den. Ni måste alltid vara vaksamma på detta, alltid starka och orubbliga.

Upplevelsen av frid ökar när människan har en positiv syn på livet, och den andliga lärjungen ska därför vidareutveckla ett sådant synsätt. Hans personlighet ska inte präglas av fåfänga och flärd. Han bör förstå hemligheten med en god karaktär och stärka sin vilja att förbättra sig själv. Om han går fram i livet med intelligens och varsamhet kan han för andra bekräfta sanningen i påståendet: "Människan är i sanning ett fridens väsen". Till exempel bör värdefull tid inte slösas på värdelöst prat. Människor måste samtala i en vänlig ton och om det som är väsentligt. Då kan samtalet hållas på en artig och enkel nivå och friden kan förankras.

 

– Sathya Sai Baba

Prasanthi Vahini, s. 20-30

1. Sastra är översatt med "de heliga skrifterna", "skrifterna".

 

Vad är frihet?

 

Kära studenter!

Folk i allmänhet kan inte förstå vad andlighet (aadhyaatmikam) är och vad individuell frihet är. Andlighet betyder inte att leva i avskildhet, långt borta från samhället. Sann andlighet består istället i att så kärlekens frön i hjärtat på alla människor och verka för att frid och gudomlig kärlek ska blomstra hos mänskligheten. Om ni söker djupt i den gudomliga principens natur, märker ni att andlighet och individuell frihet inte existerar som två begrepp.

Om man tillåts att uttrycka sina känslor och tankar offentligt utan minsta hinder, säger man att det är frihet för individen, men sanningen är att ingen har absolut frihet i detta universum. Ordet frihet har använts mycket och ofta inom politiken. Vad är frihet? Att bli kvitt främmande styre och bilda en regering av nationens egna medborgare ansågs vara frihet, innan Indien fick politisk självständighet. Men det innebar varken individuell frihet eller principiell frihet. Det var bara en ersättning av främmande styre med inhemskt styre med liten eller ingen förändring av grundsynen på friheten som sådan. När främlingarna hade gett sig av, trodde vi att de infödda hade fått sin frihet. Men i vilket avseende fick vi frihet? Vad tjänar det till att bara upprepa frihet, frihet? Det är först när vi har uppnått enhet, som vi kan hävda att vi har fått frihet. Om vi talar om frihet utan att ha uppnått enhet, är det bara fråga om yttrandefrihet och inte individens frihet. Sann frihet kommer från hjärtat.

Vad menas med hjärtat? Inte det fysiska hjärtat av kött och blod. Det verkliga hjärtat är det som inte har någon anknytning till någon speciell plats, tid, individ eller något land. Det är den gudomliga principen, som är lika mycket närvarande i alla människor alltid och överallt. Detta hjärta har ingen form. Det vi betraktar som hjärtat inuti människokroppen är förgängligt, men det som vi kallar hjärtat i andlig mening finns alltid. Det är evigt och oföränderligt. Sann frihet består därför i att känna igen och bli medveten om detta hjärta eller denna gudomliga princip, och när man förstår detta förstår man allt.

Såsom i mikrokosmos, så även i makrokosmos. Mikrokosmos hänför sig till individen och makrokosmos till helheten eller totalsumman. Den som vet vem han själv är, vet allt. Människan av idag försöker lära sig allt om världen. Hon känner sig stolt över att veta allt. Men hon glömmer att hon inte känner sig själv. I en av Upanishaderna omtalas en framstående vis man vid namn Uddalaka, som sände sin son Svetaketu på utbildning hos en annan guru. Svetaketu använde tolv år för att uppnå färdighet i alla lärdomsgrenar. Pösande av stolthet återvände han till sin far och berättade för honom om sin djupa lärdom. Då frågade fadern honom: "Å min son, har du fått den kunskap genom vilken du kan veta allt". Sonen blev förvirrad över denna fråga, som blev ett förödande slag mot hans stolthet över lärdomen. Av all slags högmod är lärdomshögfärden värst. Genom att ställa denna fråga som förbryllade hans son, fick den vise Uddalaka honom att inse att kunskapen om självet (atma jnanam) är överlägsen världslig kunskap (loka jnanam). Om du frågar någon:"Vem är du?" och han svarar: "Jag vet inte vem jag är", vad tänker du då om honom? Du betraktar honom som en tok. På liknande sätt är det om du försöker lära dig allt annat , men inte tar reda på vem du själv är. Är du då bättre än den token? Därför måste du först av allt försöka lära dig vem du är. Du kanske säger: Jag är Ramaiah, men Ramaiah är det namn som givits åt kroppen. Men vem är det "jag" i ditt svar, som är skilt från Ramaiah? Du måste förstå detta "jags" natur. Detta "jag" är ingenting annat än hjärtat.

Detta "jag" är Atman eller Självet. Detta "jag" är Brahman eller den högsta sanningen. Detta hjärta genomsyrar allt och är allestädes närvarande.

Begrunda följande exempel: En målare har målat en vacker bild av en dansande flicka på ett papper. Bilden visar hennes kropp och lemmar med flera böjningar och kurvor, rörelser uppåt och neråt under dansen. På en annan målning finns det höga berg och djupa dalar. Men om ni känner på papperet med fingrarna, hittar ni faktiskt inte något upp eller ner eller upphöjningar eller fördjupningar i någon av målningarna. På samma sätt finner ni också i fenomenvärlden många olikheter som upp och ner, gott och ont, synder och dygder, sanning och osanning, smärta och glädje etc. Men på hjärtats nivå finns inte alls dessa dualiteter eller motsatspar.

Låt oss begrunda ett annat exempel. Här är en bägare. Den har ett namn och en form. Om ni tar bort eller bortser från namn och form, vad återstår? Bara silver. Det var silver innan det blev en bägare. Också när det har formen av en bägare, är det bara silver. Om bägaren förstörs och görs till en klump, fortsätter det att vara endast silver. Så det är ingenting annat än silver i början, mitten och slutet. Bägarens namn och form fanns där bara i mitten, men varken i början eller slutet. Det som inte existerar i början och slutet, utan bara existerar i mitten, anses faktiskt inte existera i mitten heller. Dess uppenbara existens i mitten är bara en myt eller illusion. Därför kallas fenomenvärlden för illusionsvärlden (mithya jagath). Tillvaron är en. Om det inte finns någon annan, hur kan då frågan om frihet eller bundenhet uppstå? Alltså är begreppen frihet och bundenhet ett påhitt av era egna sinnen. Vi ger månen uppmärksamhet och värde bara när det inte finns någon sol. Varför uppskattar vi månen , när det inte finns någon sol? Månen har ingen egen strålglans. Den skiner bara på grund av reflexer från solstrålarna. På samma sätt uppskattar vi sinnets måne, när vi inte ser Självets sol. Vedaskrifterna har uppenbarat att sinnet är en reflex av månen. Därför omhuldar vi sinnet och när det genom att ägna mer och mer tid och uppmärksamhet åt det, så länge som vi inte koncentrerar oss på utforskandet av Självet. Det är bara när ni har ett sinne, som ni ser alla sådana olikheter som andlig och profan, helig och världslig, frihet och bundenhet, man och kvinna, natur och absolut verklighet. Alla dualiteter är skapade av sinnet.

Jag vill klargöra några punkter angående den debatt som ägde rum här om ämnet frihet och bundenhet. Föreställ er en man, som lider av en stor fattigdom. Han är mycket hungrig. Trots att han tigger, ger ingen honom någon mat. Då tycker han att han har friheten att stjäla för att dämpa sin hunger. Fastän han rationaliserar det så här, godtar hans samvete inte stölden, eftersom han gör den av själviskhet. Så hur kan det kallas frihet, om hans samvete tar avstånd från det? Det kan i bästa fall kallas frihet under slaveri. När har man verklig frihet? Bara när sinnet har tillintetgjorts. När ni använder orden swabhava och swechcha, måste ni förstå deras verkliga innebörd. Swa betyder Själv eller Atma. Alltså betyder swabhava Atmans natur. Likaledes betyder swa + ichcha = swechcha – Atmans vilja. Strängt taget ska det förstås som vilja som är i överensstämmelse med Atman, eftersom Atman i sig inte har någon vilja. I ljuset av dessa betydelser är det fel, att använda termerna swabhava och swechcha i samband med saker, som handlar om kroppens, sinnenas, sinnets och intellektets verksamheter. Man måste inse att människans liv styrs av naturen å ena sidan, och av regler och förordningar skapade av människor, å andra sidan. Eftersom detta är fallet, är det inte befogat att tro, att var och en har frihet att göra som han vill. Det är bara Gud, som kan sägas ha frihet. Till och med det är en relativ sanning, därför att i absoluta termer är tillvaron bara en, och således är inte ordet frihet på sin plats i detta sammanhang.

Människor talar lättvindigt om att överlämna sig. Några klagar: "Jag har överlämnat mig helt åt Svami, men det är ingen ände på mina problem, svårigheter, mitt lidande och min sorg." Enligt min mening, är det inte att överlämna sig alls. Om man verkligen överlämnar sig, lägger man aldrig märke till närvaron eller frånvaron av sorg, lidande eller olycka eller liknande. Det finns andra som säger. "När jag sitter och mediterar, går jag ibland in i samadhi." Men vad är samadhi? I böcker skrivna av världsligt sinnade människor med världsligt sätt att se kan man finna olika beskrivningar av samadhi. Medan man mediterar, kan man förlora sitt kroppsmedvetande, men det kan inte med rätta kallas samadhi. Det kan vara ett symtom på svaghet, svimningsanfall, hysteri eller sinnesrörelse, men aldrig ett tecken på samadhi. Endast om sinnet smälter samman med Atman, är det samadhi. I det stadiet varken ser man eller upplever dualitet. Samadhi = sama + dhi, betyder i själva verket opartiskt sinne. I det tillståndet finns det inte ett spår av sådana olikheter som glädje och sorg, vinst och förlust, dygd och synd eller natur och Gud. Endast detta är tecken på sinnesjämvikt. Det är verkligen Självets natur. Däremot kan man ta det som ett tecken på sinnesförvirring, om en människa strävar efter något i sitt liv och följer olika vägar för att uppnå det.

Så länge som sinnet finns, kan ingen påstå att han åtnjuter frihet. Med världsligt språkbruk säger man kanske:"Jag har pengar. Jag ger honom det. Det står mig fritt att göra" etc. Men sanningen att säga, är det här varken frihet eller fri vilja. Sinnet är en blandning av de tre egenskaperna, (gunas) – godhet (satva), aktivitet (rajas), och tröghet (tamas). En av dessa tre kan dominera vid en given tidpunkt hos en given person. För ögonblicket är drivkraften hos den man, som ger lite pengar till en annan person, egenskapen godhet, som gör att han ger en behövande något av barmhärtighet. Om alltså en människa handlar under inflytande av olika egenskaper, hur kan hon hävda att hon har fri vilja? Därför är det omöjligt för någon som är en del av skapelsen att ha frihet. Domare Khastagir berättade för er för en liten stund sedan, att en person har rättighet att motionera genom att svänga en käpp som han vill på sin tomt, men han har ingen rätt att göra så på en allmän väg, för det är emot lag och ordning, och han riskerar att bli arresterad av polisen. Strängt taget är det emellertid så, att när mannen motionerar genom att svänga sin käpp på sin egen tomt, handlar det inte om frihet, utan bara om att uppfylla sin önskan eller sitt begär. Närhelst en människa gör någonting för sin egen skull, är det bara ett tecken på hennes begär efter den saken. Bara det som kommer från hjärtat, oavsett plats, tid, person eller ting, kan benämnas sann frihet.

Högt begåvade människor från olika samhällsklasser har inte fått sin skicklighet någonstans utifrån. Allt är bara manifestationer av deras egna medfödda möjligheter. Det är ren okunnighet att tro att någon människa kan utvecklas genom någon annan. Allt finns bara i er själva. Allt ni gör av egen kraft är, att visa eller ge uttryck för det som redan är medfött hos er. Så är det också på det andliga området. All andlig övning ni behöver göra är att avlägsna hindret, nämligen okunnigheten, som hindrar den gudomlighet som redan finns hos er att komma till uttryck. Också Krishna lärde ut just denna sanning till Arjuna enligt följande:

"Arjuna, du kände inte till bågskyttets konst och teknik när du föddes. Du tror att Drona lärde dig och att det var ny kunskap för dig. Allt vad Drona gjorde var att underlätta för det som redan fanns i dig att komma till uttryck." Kom ihåg att ingen lärare eller ens någon stor man begåvad med extraordinära krafter kan få fram något som inte redan finns i dig. Tur eller otur, lycka eller olycka – allt det finns bara i dig. Antag att du gräver en brunn. När du når ett djup av säg, 10 meter från marknivån, träffar du på en bra källåder med riklig tillgång på vatten. Har du nu skapat vattnet eller hämtat det någonstans ifrån? Nej, nej, vattnet fanns där hela tiden. Det blev synligt därför att jorden, som dolde det, togs bort. Så finns gudomligheten alltid närvarande hos er också, men ni har glömt det. Varför har ni glömt bort det? På grund av er felaktiga identifiering med kroppen.

Så länge sinnet finns, kan människan inte undgå tankar av olika slag. Det vittnar om sinnets frihet men inte människans. Sampath har sagt er att en student har friheten att fråga sin lärare och få svar. Men detta räknas inte som frihet. Det räknas som plikt; en students plikt är att foga sig efter utbildningssystemets förordningar, som tillåter att man ställer frågor och får svar. Ni måste förstå skillnaden mellan frihet och skyldighet. Skyldighet kan inordnas under tre kategorier: relation (Sambandham), tvingande omständigheter (Nibandham) och förpliktelse (Kartavyam). Skillnaderna mellan dessa tre blir klar, om vi betraktar några exempel.

Du ville ha ett teparty för dina vänner en söndagkväll. Följaktligen bjöd du in dina vänner i förväg. Men klockan 4 på söndagseftermiddagen fick du hög feber, så du informerade alla inbjudna att tepartyt var uppskjutet. I den här situationen kan du eller kan du inte ha tepartyt, som du vill. Men det är inte frihet, det är relation, någonting frivilligt och valfritt.

Vad beträffar tvingande omständigheter; du är på kontoret. Plötsligt får du ett anfall av hög feber. Just den dagen ska din direktör eller chef komma för att inspektera ditt kontor, så du kan inte ta ledigt. Därför springer du till doktorn, tar en spruta och några tabletter för din sjukdom och sköter kontoret av tvång, trots att du lider av feber. Detta är ett fall av tvingande omständigheter.

För det tredje, förpliktelse. Av någon anledning uppstår ett gräl mellan dig och din fru. I ett utbrott av ilska slår du din fru. Hon går bort till sovrummet och lägger sig och gråter av smärta. Hon sköter inte matlagningen. Du sitter i vardagsrummet. Du är fruktansvärt arg av två skäl – för det första av det skäl, som ledde till ert gräl och för det andra därför att din fru inte har lagat mat och du är mycket hungrig. På grund av kombinationen av både ilska och hunger är du mycket rastlös. Just då kommer en god vän till dig på besök. Du hälsar honom med ett leende och säger: "Hej, hej" och efter att ha bett honom sitta ner, går du in och säger till din fru med dämpad röst men i ilsken ton: "Min vän har kommit, sätt på kaffe." Du visar din fru en ilsken min, men din vän en glad uppsyn. Du vill inte att din vän ska veta, att du är arg på din fru, inte heller vill du att din fru ska veta, att du är glad tillsammans med din vän. Eftersom du således är tvungen att rätta ditt uppträdande efter vad som passar olika personer och situationer i överensstämmelse med etikett och sociala normer, kallas det förpliktelse.

Nuförtiden bryr sig folk i allmänhet inte om någon av de tre: relation, tvingande omständigheter eller förpliktelse. Därför är rättfärdigheten på tillbakagång överallt i det moderna samhället. Det bör noteras att det inte finns någon frihet för människor att handla enligt relation, tvingande omständigheter eller förpliktelse, som illustrerades ovan. Det finns bara frihet på Atmans eller Självets nivå.

 

(Frortsättning i nästa nummer)

 

– Sathya Sai Baba

kap. 13, Summer Showers in Brindavan 1990

 

 

 

 

 

 

Att vara i gott sällskap

 

Kroppen är en bägare, i vilken ni samlar den gudomliga nådens nektar. Detta är det främsta syftet med att ni har fått den som gåva. Ty hur kan nektarn samlas upp utan en kopp eller bägare, en urna eller tillbringare. "Han är söt som nektar, ingenting mindre", säger Vedaskrifterna. När Hans nåd flödar, blir kroppen hänförd.

Kroppen måste alltid hållas ren och fläckfri, opåverkad av smuts, sjukdom, nöd eller sorg. Människan och Gud är som järnet och magneten. Gud drar genom själva sin natur människan till sig, ty det gudomliga finns också i människan. När magneten inte lyckas med att dra till sig järnbiten, drar vi ibland den slutsatsen att magneten har förlorat sin kraft. Men den verkliga orsaken är emellertid att järnbiten har ett alltför tjockt lager av rost och damm. Alltså inser inte människan (järnet) sin egen ofullkomlighet, utan skyndar sig att förebrå Gud (magneten) eller till och med att förneka honom.

Det enklaste och mest fruktbara sättet att hålla sig fri från damm och rost är genom gott sällskap. Att vara tillsammans med goda och gudfruktiga människor kommer sakta men säkert att balansera och rena personer, som har en benägenhet att avlägsna sig från den raka vägen till självförverkligande. Ni måste vara noga med att ni väljer och håller fast vid lämpligt sällskap. Ett glas vatten har inte något penningvärde, men om man häller det i tio glas mjölk, får det samma värde som man ger mjölken. Om å andra sidan ett glas mjölk späds ut med tio glas vatten, förlorar den sitt värde och betraktas som värdelös.

Därför måste de människor som ni väljer att umgås med, vara renare, mer vördnadsvärda och hängivna högre ideal som dygd och sanning, än ni själva är. När en rökare är tillsammans med en grupp icke-rökare, är det mycket sannolikt att han slutar med sin dåliga vana, men när en icke-rökare råkar in i ett näste av rökare, kommer han helt säkert att snart bli ett offer. Sådant är det subtila inflytandet från det sällskap man håller sig till. Det sällskap ni väljer måste vara kvalitativt högre och kvantitativt större än det ni nu har.

I ert hjärta finns dyrbara skatter av visdom, som behöver grävas fram för att vara er till nytta. Intelligensen är det instrument ni måste använda för att nå dem. Alldeles i början kommer ni att stöta på ett stenblock som spärrar vägen; det är kroppsmedvetandet, egot. Begären är de lösa stenar, som också måste grävas bort och läggas åt sidan. Sedan kommer ni till en sandbädd av goda tankar, vänliga ord och goda handlingar. När ni nått detta lager är ni nära att lyckas. Om ni håller fast vid gott sällskap, kommer ert hjärta att behålla sin renhet oförminskad. Om ni däremot söker gott sällskap bara då och då, blir det svårt att vinna Guds nåd och ta del av den, ty kärlet kommer att bli glanslöst och smutsigt. I era hem måste ni ha lagt märke till att ett kärl i dagligt bruk är skinande rent, medan kärl som ställts undan och bara används då och då, måste skrubbas med större kraft för att de ska skina.

Ni måste välkomna alla svårigheter och tålmodigt göra allt ni kan för att söka gott sällskap och hålla er kvar där. Det faktum att ni fötts till människa är inget tecken på er gudomlighet; det är hur ni lever som människa som skänker er denna värdighet.

– Sathya Sai Baba

Brindavan 7.7.1975

Sathya Sai Speaks, vol. X

 

 

Kärnan i Buddhas lära

 

Sök Självet inom er

 

Under 26 år sökte Buddha förverkliga Självet genom att studera skrifterna, möta visa män och helgon och lyssna till deras undervisning. Han insåg att inget av detta kunde ge honom en erfarenhet av verkligheten. Han förstod att kunskapen om självet måste vinnas genom att utforska sitt inre. Han slutade söka i yttervärlden och började gradvis erfara kunskapen om Självet inifrån. Han förkunnade därefter:

 

Buddham Sharanam Gachami

Sangham Sharanam Gachami

Dharmam Sharanam Gachami

 

(Jag tar min tillflykt till Budda

Jag tar min tillflykt till församlingen

Jag tar min tillflykt till rättfärdigheten)

 

Genom sin upplysning upptäckte han betydelsen av rätt handlande, dharma, och ville göra det till samhällets grundval. Buddha insåg att självförverkligande inte kan uppnås genom botövningar, böner eller askes. Redan från början betonade han vikten av att utveckla förmågan att se det goda. Att se det goda leder till goda tankar, gott tal och goda handlingar.

Härnäst betonade han umgänget med goda människor. Gott sällskap leder till goda handlingar. De fyra förhållningsregler som bör uppmärksammas är: var i gott sällskap, undvik kontakt med människor med onda uppsåt, utför alltid förtjänstfulla handlingar och kom ihåg vad som är förgängligt och vad som är bestående.

Gott sällskap, satsang, betyder inte bara att umgås med goda människor. ’Sat’ syftar på det gudomliga. Vad som erfordras är att söka Guds sällskap, som är all lycksalighets källa. När våra tankar är koncentrerade på Gud blir våra känslor, vårt tal och våra handlingar helgade. Detta leder till att vårt inre renas. Renhet i tanke, ord och handling är det som erfordras för att erfara det gudomliga. Denna trefaldiga renhet anses vara det mänskligas främsta kännetecken.

Buddha insåg denna sanning och erfor sällhet. Hans mor Mayadevi hade avlidit nio dagar efter hans födelse. Efter moderns död togs Buddha om hand av sin styvmor Gautami. Hon uppfostrade honom med gränslös kärlek. För att hedra fostermodern för den kärlek hon visade honom kallades han Gautama.

Buddha förlitade sig helt på sitt inre utforskande för att få en erfarenhet av sin egen högsta verklighet, eftersom han fann att skrifterna och lärarna inte var till någon nytta.

 

 

Att besegra sorgen

 

Det är många här i världen som predikar andlighet, men ingen av dem har någon erfarenhet. Vad tjänar det till att studera böcker om det inte leder till någon personlig erfarenhet eller att man omsätter det man studerat i handling. Var och en bör göra samvetet till sin vägledare. När tiden för Nirvana närmade sig märkte Buddha att fosterbrodern Ananda grät. Han vinkade till sig honom och sade: "Ännu idag inser världen inte verkligheten. Tusentals människor känner sorg när de kommer i kontakt med döende, men de bemödar sig inte om att undersöka vilken upplevelse som väntar den döde. Jag vet sanningen om det, och det är i den sanningen jag uppgår. Det finns ingen anledning till att fälla tårar för att så sker. Det förefaller mig som om du sörjer över det upphöjda tillstånd som väntar mig. Ingen människa bör gråta över någon annans död. Tårar är förenade med det gudomliga och bör enbart fällas för det gudomligas skull och inte över trivialiteter. Du borde gråta av glädje. Sorg är inte människans rätta tillstånd. Följaktligen bör man inte fälla tårar av sorg."

Låt mig ta ett exempel från vår dagliga erfarenhet. Om någon som går omkring på en marknad ser en annan människa gråta, frågar hon honom: "Varför gråter du?" Andra som passerar frågar likadant. Men om någon på marknaden är på ett strålande humör är det ingen som frågar den människan varför hon är så glad. Lycka anses vara människans naturliga tillstånd. Hon söker den ständigt. Sorg är för människan någonting motbjudande, som det är en mänsklig svaghet att ge efter för. Genom att under många liv falla offer för sorg är människan oavbrutet försjunken i sorg. De som ger efter för sorg är människor som inte har förstått den gudomliga principen. Gud är en. Han uppenbarar sig för människor i olika gestalter och med olika namn. På grund av att de inte inser att Gud är en, plågas människor av många svårigheter. De dyrkar Gud som Allah, Buddha, Rama, Krishna, Jesus etc. Dessa namn har dock givits dem efter deras ankomst till världen och är inte medfödda. Namnen är av övergående betydelse.

Allt som är förknippat med kroppen är kortvarigt och förgängligt. Vad människan bör söka är varaktig sällhet. "Lycka är att vara förenad med Gud."

 

 

Människans vägledande ideal.

 

Buddha anbefallde fem plikter: att se det goda, tänka det som är gott, lyssna till det som är gott och att göra det som är gott.

Dessa fem plikter utgör sant andligt arbete. Människan missbrukar de förmågor som givits henne av det gudomliga. Hon ger fritt utlopp åt de värsta lasterna, som lusta, vrede och girighet. Dessa är inte det gudomligas gåvor. De har uppstått och utvecklats genom den föda människor intar. De är djuriska egenskaper som man måste göra sig av med. Människor bör tala sanning och undvika att säga det som är obehagligt, även om det är sant. Det mänskliga livets alla dimensioner måste vila på sanningens grund.

Den indiska kulturen har lagt den största tonvikten vid: "Tala sanning, handla rättfärdigt." Att tala sanning är överallt och för alla människor den förnämsta dygden. Under alla omständigheter bör man hålla fast vid sanningen. Sanningen är Gud förkroppsligad. Rättfärdigheten bör följa människan som en skugga. När man har sanning och rättfärdighet som sina vägledande ideal kan man uppnå allt i livet. Alla förmågor finns inneboende i dessa två dygder. Människan kan förverkliga sällheten endast när hon vänder sin uppmärksamhet inåt. Bara närhet till Gud kan ge lycka. Den kan inte fås någon annanstans eller från någon annan.

Det är ett tecken på okunnighet att vänta sig att någon annan ska göra en lycklig. Buddha kände sig sorgsen över att människor skulle var offer för sådan okunnighet. Han praktiserade många andliga övningar och kom fram till ett ställningstagande. Han beslöt sig för att gå till Gaya och uppleva lycksaligheten utan hjälp utifrån. Han fann lycksalighetens källa inom sig själv. Han insåg att den inte kunde komma utifrån. Gud bor i vars och ens hjärta. Följaktligen bör var och en ta hand om det på bästa sätt och vårda det som den gudomliga sällhetens källa.

 

 

Var öppen för upphöjda känslor

 

På grund av att Buddhas lära inte förmedlades på ett riktigt sätt, gick buddhismen stadigt tillbaka i det här landet. Alla religioner råkar ut för en tillbakagång eftersom de som bekänner sig till dem inte lever efter läran i sina dagliga liv. Människor bör leva som de lär och leva upp till de sanningar de tror på. Människor handlar inte efter de sanningar de lärt sig.

Olyckligtvis har människor idag uppmärksamheten riktad bara utåt. Den sortens uppmärksamhet är karaktäristisk för djur. Ni måste helga ert seende genom att vända det inåt. Då kan ni göra er av med djuriska egenskaper och göra livet gudomligt. Följaktligen bör ni utveckla fromma känslor inom er. Det gudomliga finns i vars och ens hjärta. Ni måste entusiasmera dem som hyser gudomliga känslor. Sådana människor bör inte göras modfällda. Gudomliga känslor uppstår bara som en följd av goda handlingar utförda under många liv. Endast ett helgat hjärta kan erfara det gudomliga. Att sträva efter något annat än det gudomliga är en meningslös sysselsättning. Världsliga ägodelar kommer och går, men gudomligheten kommer för att stanna och expandera.

Ni som är kärleken förkroppsligad!

Ni har alla kommit långväga ifrån för att erfara glädjen av att delta i firandet av Buddha Purnima. Ni skulle inte ha behövt resa hela den långa vägen hit. Buddhi representerar intellektet. Detta intellekt måste användas rätt. Därigenom kan ni komma till insikt om vad buddhism innebär. Människor talar om andliga övningar och förspiller sina liv. Alla dessa ansträngningar är slöseri med tiden. Det är tillräckligt om ni hyser andliga känslor. Den högsta andliga övningen består i att göra sig fri från onda tankar och att utveckla goda egenskaper. Vilka heliga platser ni än besöker bör ni göra er av med dåliga tendenser. Utveckla goda egenskaper istället.

 

 

Vägen till Gud

 

Människor talar om Nirvana och jämställer det med Moksha, eller befrielse. Ni måste sikta mot att nå denna befrielse. Nirvana betyder att uppleva sällhet under de sista ögonblicken av livet. Människan inser inte vad hon bör söka och vad hon bör försaka.

Tre ting är viktiga i livet. Ni bör försöka göra gott mot dem som skadat er. Ni måste glömma skadan andra gjort och också det goda ni har gjort för andra. Ni ska således glömma det som behöver glömmas och komma ihåg det som behöver kommas ihåg. Vad är det ni behöver komma ihåg? Det goda andra gjort er. Ni måste komma ihåg det goda som har gjorts för er och betrakta det som något heligt och ni måste uttrycka er tacksamhet till dem som gjorde det.

Gör alla era handlingar förenliga med rättfärdighet, dharma. Vad ni än gör med tankarna koncentrerade på Gud kommer därigenom att helgas. Se inget ont; se det som är gott. Hör inget ont; hör det som är gott. Tala inte illa; säg det som är gott. Gör inget ont; gör det som är gott.

Det är vägen till Gud. Det är kärnan i Buddhas lära. När ni genom era sinnen är inbegripna i onda strävanden, hur kan ni då få frid? Frid kommer från det andliga hjärtat fyllt av medkänsla.

Ni som är kärleken förkroppsligad!

Det gudomliga finns i var och en av oss i form av kärlek.

 

Utdrag från Sathya Sai Babas tal i Sai Ramesh Hall i Brindavan den 11 maj, 1998

Sanathana Sarathi, juni 1998